Er stolta klädnad har slutligen fallit
Marken åtnjuter blott en sekund;
Ett färgsprakande täcke av döende liv
Ni sträcker er stilla mot skyn
Mörka, kalla och nakna i desperation
En ordlös bön om ömkan från ovan
Och världen blir barmhärtigt dränkt i vitt
En ljuv, men ack så iskall lindring
Inför den kommande återfödelsen
Likt fågel Fenix slumrar ni i aska
Slår världen med häpnad
När ni åter reser er upp, stolta och vackra
(som aldrig förr)
"Ty, det gör alltid ont när knoppar brister..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar