Hon viskar ditt namn i sömnen,
där bland alla bortglömda minnen.
Och hon kan inte längre förneka
en saknad efter det som aldrig blev.
En förträngd förnimmelse av beröring;
den skrapar brutalt sönder huden inifrån.
Men omedvetet ler hon åt denna plåga,
tacksam över att kunna känna något alls.
Stum i sinnet; hon kippar efter andan och
undrar var alla starka stormar tog vägen.
Att vakna och att somna är så snarlikt nu,
men hon inser att det är så här det ska vara.
Minnet av din röst vid hennes nyckelben
är bara ett fantasifoster som allt annat;
och hon vet att det egentligen inte hände.
Insikt om sanningen; Du existerade aldrig
20080805
